Japp vaknade utan emil idag då han och nicke va på någonslags fotorunda eller va dem kalla de för..Passade på att dryga mig i sängen och kolla på några avsnitt av OC.. gick upp vid 11 och åt frukost sen satte jag mig vid datorn för at plugga och här sitter jag fortfarande.. Har en sammanfattning kvar att skriva till den muntliga tentan ich de är diabetes.. hmm en sammanfattning tycker jag ska vara kortfattat och lätt läst.. min sammanfattning på diabetes är just nu på två sidor och då har ja bara skrivit om vad som händer i kroppen..

Eftersom jag vill bli diabetessköterska tar jag alla tillfälle jag kan att lära mig mer om sjukdomen och hela tiden försöker jag koppla de jag läser till mig själv.. Det tar sin lilla tid kan jag berätta..

Kan inte riktigt förstå att för snart 6 år sedan (23 mars 2006 för att vara exakt) befann jag mig i den situationen som boken beskriver..
När man läser i boken och hur dem beskriver symtomen känns de som att dem beskriver dem snällt, att man nästan inte alls är så påverkad när man söker vård.. På någotvis känner jag igen mig lite men ändå inte alls. Jag menar, jag va jättedålig i mer än ett halvår.. alltså jag mådde piss rent ut sagt.. vet inte riktigt hur jag klarade av de där halvåret. vet absolut inte hur jag inte kunna märka själv at jag gick ner nästan 20 kg.. 20kg på en människa som knappt väger 50kg är ganska mycket ändå..

Dig jag egentligen vill komma är att jag blir lite känslosam när jag sitter och läser om sjukdomen.. vet inte om de är för att jag inte tar den på allvar eller om de är för att jag fortfarande inte tycker att jag förtjänar att få diabetes..

Kan passa på att berätta att jag aldrig riktigt har reagerat på att jag fick diabetes.. När läkaren berättade för mig att jag hade fått diabetes blev jag glad!!(skumt jag vet) Jag hade gått och trott i ett halvår att jag hade cancer och mådde dåligt av att ha dem tankarna, så när läkaren berättade vad de va jag hade blev jag glad över att de inte va cancer.. Sedan dess har jag aldrig riktigt reagerar, läkarna säger att de är normalt att reagera och vara ledsen och arg över de, eftersom de ändå är en kronisk sjukdom..visst har ja också tyckt att de va jobbigt att mina vänner har kunnat göra saker och jag har fått hoppa över de. men har ändå aldrig funderat över de riktigt

Ibland kan det vara lite jobbigt när folk frågar vad de är för slang jag har längs benet eller har funderingar över varför jag sticker mig i fingert men samtidigt tycker jag om att förklara för andra och lära andra om sånt dem inte redan vet... och ja jag jag ärligt säga att jag blir förbannad på folk som klagar och gnäller för ett ynka litet blodprov eller en ynka liten spruta.. visst ni kan vara rädda för nålar men sitt inte och beklaga er över de för mig.. Jag får sticka mig varje dag, jag får skjuta in en nål i mitt lår var tredje dag och ändå tycker jag fan inte synd om mig själv!! så väx upp för fan! ni har det enormt bra när ni får ha någon annan som sticker er, tänk om ni hade behövt göra de på er själva, hur skulle de gå?


Nej nu orkar jag inte skriva mer.. hänger ni inte med i texten så kan de va för att ja bara precis skrivit de som kom upp i mun hjärna för stunden och ja tänker inte sitta och läsa igenom och ändra de..

Tillbaka till plugget..hejhej